http://treblirfem.blogg.se
i kategorin Behandling » 0 kommentarer
http://treblirfem.blogg.se
Där finner ni mig numera kom dit och säg HEJ :)
Musik killen
i kategorin Behandling » 0 kommentarer
Musik Oliwer
Oliwer åker skidor igen
i kategorin Behandling » 0 kommentarer
Oliwer igen
Oliwer åker skidor
i kategorin Behandling » 0 kommentarer
Oliwer åker skidor 2 år 7 månader
Välkommen till min nya blogg
i kategorin Behandling » 1 kommentarer
Välkommen till min nya blogg. http://treblirfem.blogg.se Hoppas ni stannar :)
Uppdatering kommer
i kategorin Behandling » 12 kommentarer
Uppdatering kommer
Sjukhuset
Åh jag vet inte ens hur jag ska förklara för er
i kategorin Egna tankar » 3 kommentarer
Hur ska jag kunna förklara hur tacksam jag är jämtemot er, det är svårt när man sitter vid en dator och ska skriva ner vad man känner utan att det ska låta "falskt" eller "överdrivet" .
Det är mycket lättare att förklara i verkligheten men jag försöker.
Jag har fått så många fina kommentarer och meddelanden från folk som visar att dem verkligen bryr sig för det känns rakt in i hjärtat att det ni säger inte är bara för "att" utan för att ni faktiskt har funnits där även om jag inte sett er på riktigt.
Jag hoppas som ni att jag någon gång kommer få uppleva det mirakel som att bli gravid är och att få föda fram Oliwers syskon någongång om det nu blir om 1 år eller 5 år så hoppas jag innerligt att det händer och kommer hända, jag vill bara få mina svar på varför det har blivit som det blivit? jag vill bara veta om det är möjligt för mig att någonsin behålla en hel graviditet igen för hur många gånger orkar man som människa bli nedbryten av en sådan förlust om och om igen? Hur många gånger orkar jag det ?
Det vet inte jag just nu men det jag vet är att jag kommer inte ge upp i första taget, jag kommer kämpa och det kommer säkert göra ont i många stunder. Ovissheten är värst och så är det bara.
För andra som blir gravida så är det liksom något underbart och det är någon som får en att tänka på framtiden och det barnet man väntar, och för en vanlig "gravid" så kommer graviditen med något lyckosamt och såklart lite oro. För alla är ju medvetna om missfall men jag kan tala för mig själv så känner jag direkt att den dagen, om den dagen nu någonsin kommer igen så kommer mitt liv bli fullt av oro och lite lycka fram tills jag kan känna och se att det finns något friskt i mig. Jag är rädd för den dagen, jag är rädd för den dagen när jag lämnar över allt hopp till detta lilla mirakel för det finns inget jag kan göra när bebisen är så liten utan det är bara att vänta och se, vänta och se om det blir ett missfall till för det är så ens hjärna blir inställd, efter tre eller fler missfall.
Ialla fall för mig.
Men jag ska inte låta hoppet rinna ur mig ännu för jag är fortfarande en ung tjej som förhoppningvis har några bra ägg kvar där inne som förhoppningsvis tar sin chans inom mig och försöker gro till det vackraste som finns på jorden, ett barn.
Man kan inte förlora om man inte provar, och hoppet är det sista som lämnar en.
Nu börjar MIN dröm om ett efterlängtat litet barn...
Jag talar ut om missfallen
i kategorin Behandling » 15 kommentarer
Jag talar om missfallen och känslor
Videoblogg - Love talar ut
Otroligt ledsen..
i kategorin Egna tankar » 1 kommentarer
Just nu är jag väldigt ledsen så jag kommer inte uppdatera så bra just nu, men snart så..
håll ut
Jag ska bara torka tårarna först efter jag gråtit färdigt
Fick en kommentar som jag vill att ni läser
i kategorin Information om missfall » 0 kommentarer
En tjej som heter Jennie skrev till mig och bad mig visa er detta, hon berättat om sin upplevelse av ett av hennes missfall. Så här har ni hennes kommentar:
"Detta är något du gärna kan publicera på din blogg då många nog inte tänker så långt när de gör sitt val.
Jag har precis som du fått 3 missfall inom loppet på 9 månader. senaste missfallet med ett MA och jag gick med bruna flytningar i 2 veckor och då fick vi reda på att allt hade stannat av..bara någon vecka tidigare hade vi sett ett litet hjärta slå och jag var i vecka 8 när MA upptäcktes. jag behövde inte skrapas men fick tid för Cytotec behandling men jag valde att avvakta då jag är rädd för smärtan som kan bli. En vecka efter upptäckten kom det dock igång av sig själv MEN..vilken smärta...
Runt 4 Tiden på morgonen tyckte jag att hela underlivet kändes tungt på något sätt och det värkte lite. Det dröjde inte länge förän det blev riktiga värkar av detta och de kom med 3 minuters mellanrum.
Emellan värkarna var jag som tur var helt smärtfri. men jag skrek av smärta när de kom..samtidigt fick jag gå runt med ett badlakan mellan benen för att jag blödde så mycket.
Efter ca 3 timmar klingade allt av och jag somnade av utmattning. kan säga som så att badlakanet var till 90% täckt av blod.
Jag fortsatte dock blöda två veckor och en kväll när jag stod i duschen så kom det variga flytningar som luktade så hemskt!!! Vi åkte direkt till akuten där det konstaterades livmoderinflammation. det satt fast RESTER i livmodertappen som hon fick dra ut och det gjorde riktigt ont. Fick därefter livmodersammandragande tabletter och två olika sorters antibiotika.
Det jag vill säga med detta är att hade jag vetat om allt detta så hade jag valt en mycket snabbare behandling..."
Så tänk efter när ni gör ert val och var bestämd i det ni vill göra, ni har rätt själva att bestämma.
Skrapning eller Cytotec?
i kategorin Information om missfall » 4 kommentarer
När du fått ett missfall som inte sätts igång av sig själv så får du ett val, du får antingen vänta på att kroppen sköter det hela själv och det kan ta veckor och ibland händer det inte alls utan det slutar ändå med att du måste få hjälp av sjukvården, eller så väljer du den medicinska vägen eller skrapningen. Oavsett så finns det fördelar och nackdelar med båda metoderna. Här nämner jag några olika fördelar/nackdelar vid båda metoderna. 
- Först och främst går det fort
- Du har som mensvärk då livmodern drar ihop sig till sin vanliga storlek
- Du blöder kanske 1 vecka efter ingreppet
- I värsta fall kan det bildas en ärrbildning i livmodern om den som utför ingreppet skrapar för mycket men det är ingen fara för din fertilitet. Dem kommer kolla upp det om det skulle vara så men det är ingen fara.
- Det tar 4-6 veckor att få tillbaka mensen
- Inget återbesök behövs
- Det kan bli utdraget då blödningen inte kommer igång direkt
- Du kan få väldigt ont men du får oftast värktabletter
- Du kan blöda upp till flera veckor efter första behandlingen
- Du kan i värsta fall behövas skrapas ändå då allt inte kommer ut av medicinen
- Det tar ca 4-6 veckor att få tillbaka mensen
- Du får gå på återbesök efter någon vecka och se om allt är ute
Någon som har andra erfarenheter som ni ser att jag missat på listorna så skriv gärna till mig så fixar jag det
Sjuk i detta helvete
i kategorin Egna tankar » 1 kommentarer
Vadå?
har jag inte fått tillräckligt med psykisk stryk dem senaste veckorna? eller behöver jag mer?
Jorvars varför inte, lättare att sparka på någon som redan ligger. Så vi välkomnar förskyldningen blandat med halsont så jag knappt kan prata.
Idag är en sån dag där man bara gör ingenting, Oliwer min son är bortrest över helgen med sin farmor och farmor och jag och min sambo Daniel är ensamma. Jag mår lite dåligt men känner ändå att jag vill göra något speciellt efter allt jobbigt som hänt. Jag vill gå på bio, det var så längesedan.
Så nu har jag klätt på mig och väntar på att Daniel ska klä på sig, sedan blir det BIO.
Man måste någon gång försöka gå vidare och detta är ett steg på vägen..
Försöka känna lite glädje för saker utanför min lilla bubbla, snart är jag redo för att ta fram nålen och spräcka bubblan men inte än, inte riktigt ännu
Titta på detta charmtroll istället, är min lilla plutt när han var lite mindre. Han hjälpte mig att baka, sötis! Hur kan man vara ledsen när man ser honom? <3
Skriver även om min vanliga vardag
i kategorin Egna tankar » 2 kommentarer
Jag vill bara säga att jag skriver om roligare och lyckligare saker på min andra blogg
http://ohmamma.blogg.se om någon inte visste det ;)
Kolla in vad jag har hittat på för bus idag där om ni vill, något som muntrar upp mig alltid när jag är deppig..
Lyssna på musik, göra mig så snygg jag tycker jag kan bli och bara njuta ..
2 dagar sedan
i kategorin Egna tankar » 4 kommentarer
Nu har det redan gått 2 dagar sedan skrapningen, det känns som igår fast ändå som 1 månad sen.
Hela tidsuppfattningen är helt rubbad, känns som att det var flera veckor sedan jag fick reda på att jag fått missfall igen och det känns som jag var hemma från jobbet i flera månader.
Hur mår jag?
Jag mår inte på topp, inte jämt.
Jag gråter ibland mycket faktiskt när jag hör någon låt som påminner mig om något eller så, då kan jag börja gråta annars så är det mycket tankar just. Det snurrar runt så mycket i mitt huvud så jag får huvudvärk.
Jag blöder faktiskt förvånats värt lite och det oroar mig lite, bör jag inte blöda mer ? Det är mest bruna flytningar.
Funderar på att ringa till dagvården där jag gjorde skrapningen och höra om detta är normalt, för jag minns inte hur det ska vara.
På måndag är det tänkt att jag ska börja jobba igen men jag känner bara NEJ NEJ NEJ, min kropp, hjärta och hjärna skriker. Hur ska jag orka? Mitt jobb kräver att jag är på topp hela tiden, jag kan inte vara ledsen under mitt jobb. Mitt jobb kräver att jag ler och är trevlig hela tiden både mot kollegor och gäster men hur ska jag klara det ?
Jag vill bara vara ensam, jag känner mig inte redo...
Sorgen efter missfall
i kategorin Information om missfall » 10 kommentarer
Många som inte var med om ett missfall eller ens en graviditet har svårt att förstå och visa empati för folk som fått missfall. För det är svårt att sätta in i den känslan om man inte upplevt det själv, det är som ett stort tomrum som skapas i dig och den enda du vill göra är att skrika
- Kom tillbaka bebis, jag älskade ju dig
Men det spelar ingen roll för bebisen är borta och det finns inget någon kan göra, men det du har rätt till är att sörja. För ett missfall är en förlust lika stor som vilken annan för du har hunnit under dessa få veckor bygga upp någon med denna bebis, en kontakt. Du har kanske till och med hunnit planera hur det skulle bli och vilket namn bebisen skulle få om den var en pojke eller flicka. För dig är bebisen redan en individ, för dig är fostret inte ett foster utan det är din lilla bebis som du vill ta hand om i 9 månader inuti dig och 100 år utanför dig. Du har redan byggt upp ett band mellan dig och det lilla som gror där inne.
Folk tycker att det enda var så litet, du borde vara glad att det hände såhär tidigt och inte senare i graviditet men det hjälper inte dig ett piss.
Visst kan du uppskatta det faktum att det hände tidigt men det spelar ju ingen roll i ditt sörjande, det gör ju lika ont ändå. Du måste inse att det är okej att vara ledsen över något sådant och du måste inse att det är okej att alla sörjer olika. Oftast har din partner kanske inte samma sorgesätt och det måste ni acceptera båda två.
Alla läker olika, på olika sätt.
Jag själv har mått väldigt dåligt efter missfall 1 och missfall 3, missfall 2 var så pass tidigt redan vecka 5 och att jag nästan visste det innan att det skulle hända, jag hade ställt in mig på det.
Men just missfall 1 och 3 har varit och är väldigt jobbiga för mig, jag har mått dåligt över dig och har många frågor och känner mig helt förvirrad och ensam.
Min partner Daniel har inte alls samma sorgesätt, jag tror inte ens han sörjde mer 1 dag för honom var det som sagt bara ett litet foster och inget mer för oftast så binder inte killarna med barnen förens dem är ute och det är normalt. Men det är där vi måste komprimisa han måste ge mig tid, jag måste få läka själv.
Så det jag vill säga är att alla har sitt eget sätt att sörja och om du inte känner något alls efter ditt missfall så är det också helt okej för alla är olika.
Det finns stöd att få hos på sjukhuset hos en kurator och det kan du få om du ringer till ditt sjukhus och berättar om vad som hänt och att du behöver någon att prata med.
Ibland kan det vara skönt att prata med någon som är utanför familjen.
Första delen på behandlingen...
i kategorin Behandling » 5 kommentarer
Jag har som sagt haft en egen teori till mina missfall som jag absolut inte har en läkarbekräftelse på utan mer något jag själv funderat och läst om.
Jag har nämligen en väldigt ovanlig blodgrupp som endast 10 % av befolkningen har, RH negativ.
När man har den blodgruppen så får man en spruta som heter "Immunglobulin Anti-D" efter en förlossning om barnet är positivt efter ett missfall/abort om du utför skrapning.
Varför du får sprutan är helt enkelt för att du inte ska bilda antikroppar emot nästkommande graviditet om barnet skulle vara positivt.
Jag tror nämligen att det är min blodgrupp som kan vara en del av bovarna i dramat, att jag liksom stöter bort fostrerna. Mitt immunförsvar går på högvarv varje gång jag blir gravid. Men detta händer inte alla, alla RH negativa kvinnor bildar inte dessa antikroppar men det kan hända.
Är det någon som är intresserad av att läsa mer om detta så kan jag bifoga informationsbladet jag fick av sjukhuset i ett annat inlägg.
Ja som att jag blev skrapan igår så fick jag denna spruta och det är för mig del 1 i behandlingen för om det nu skulle vara så att jag bildar antikroppar emot fostret om fostret är positivt så ska denna spruta hjälpa mig nästa gång jag blir gravid.
Så nu får vi se vad som händer. 
Denna metod visar sig vara annorlunda vart i landet du bor, vissa landstig är lite hårdare på det här och vissa andra ger det mer ofta.
Så prata med din gynläkare om det om du har några frågor om hur det funkar där du bor.
Äntligen tid för utredningen
i kategorin Läkarbesök » 3 kommentarer
Sååå där va skönt, idag innan jag gick hem från sjukhuset så fick jag vår tid för utredning så redan den 21 Oktober så ska jag och Daniel på vårt första utredningsmöte på SÖS gynmottagning.
Ska bli så skööönt, äntligen är det igång.
Så nu kör vi..
Hemkommen
i kategorin Egna tankar » 4 kommentarer
Nu har jag kommit hem från SÖS för några timmar sedan, det blev som sagt skrapning efter lite diskussion med barnmorskan och läkaren på avdelning 62.
Läkaren jag träffade på SÖS för en vecka sedan rekommenderade den medicinska varianten, varför? Vet inte men antingen för att det är billigare för sjukhuset och att det inte är ett ingrepp utan att kroppen med hjälp av medicin sätter igång själva missfallet själv. Personligen tycker jag inte att det finns något positivt med "cytotec behandlingen" när man fått missfall då man redan är väldigt sårbar. (Metoden kanske är mer lämplig vid abort då man inte är lika känsligt fäst vid graviditeten)
Men ska man då behöva ligga där och ha ont och blöda ut någon som man egentligen vill ha kvar, nej usch det är tortyr. Därför tyckte jag att skrapning var ett bättre alternativ för mig då det går väldigt fort och du blöder inte lika länge efteråt oftast upp till en vecka och du kan invänta din första mens ca 4-6 veckor efter ingreppet.
Skrapningen går liksom fort och när du går från sjukhuset så är det över men gör du medicinsk då kan det bli mer utdraget, du kan blöda i flera veckor efteråt och ibland så kommer blödningen inte ens gång under sjukhusperioden utan du får gå hem efter några timmar och invänta "missfallet" där.
Men detta är upp till alla att bestämma i samtal med sin läkare/barnmorska.
Såhär snygg var jag idag på sjukhuset..
Sen vill jag även passa på att kommentera några kommentarer jag fått av läsare ang. att vi haft får "bråttom" att det är därför vi kanske fått missfall och jag vill första säga tack för att ni bryr er och vill ge era förklaringar men som att läkarna har sagt tidigare att det är helt okej att försöka igen efter en mens i mellan så har vi gjort det, men inte aktivt försökt men vi har haft lätt med att bli gravida. Men nu denna gång kanske vi väntar två menstruationer innan vi försöker igen.
Läkarna har tidigare sagt att kroppen blir gravid först när den själv är redo, jag vill inte tro att det är därför mina missfall kommit men om det skulle vara så så skulle det vara jätte hemskt.
Jag har hört många andra som till och med blivit gravida utan en mens i mellan efter ett missfall och det har gått jätte bra för dem men men det är olika från fall till fall.
Men jag tror inte detta är anledningen personligen men vi får se vad läkaren säger senare under utredningen.
På SÖS
i kategorin Information om missfall » 2 kommentarer
Nu ligger jag här på SÖS och inväntar min tid för skrapning.
Skrapning är en metod vid missfall som du kan genomgå om du som jag fått något som kallas MA (missed abortion) när fostret dör i magen men din kropp tror att du fortfarande är gravid. Du får alltså inte ett spontant missfall där kroppen tar hand om det själv utan du behöver sjukvårdens hjälp till att driva ut den döde graviditeten.
Om du inte utför en skrapning så kan du göra något som kallas "cytotec behandling" vilket innebär att du får 4 cytotec tabletter att köra in i underlivet så som en tampong och invänta ditt missfall som tabletterna ska starta. Dessa metoder används även vid abort och både metoderna har sina för och nackdelar vilket vi kan ta upp i ett separat inlägg.
Nu inväntar jag lite värktabletter inför den gynoperation jag ska genomgå som kallas skrapning. Vi hörs senare Jag har redan gråtit lite idag men jag är lite rädd, jag ligger här själv men det ska gå bra
Välkommen till den nya blogget Livets små under
i kategorin Introduktion till bloggen » 7 kommentarer
Hej och välkomna!
Jag heter Love Nordgren och är 21 år gammal, bor och lever med min familj i Stockholm.
Utåt är vi ganska normala, unga föräldrar till vår lilla busiga 2 åriga son Oliwer.
Vi fick Oliwer oplanerat tillsammans när jag var 19 år och allt gick bra i hela graviditeten. Att bli gravida för oss blev ju ganska enkelt och graviditeten gick som på smort, jag blödde lite mycket vid förlossningen annars så var allt bra. Vi blev överlyckliga över honom, vårt under.
Men...sen kom vi fram till 2011 och vi blev oplanerat gravida igen, där stod jag med ett plus på stickan i mars och var jätte glad men chockad och vi skulle bli föräldrar igen i November 2011 spännande.
Jag är inte naiv så jag visste om riskerna och att missfall kan ske men inte trodde jag att det skulle drabba mig, det gick ju bra med Oliwer eller hur? Men den här gången skulle det bli annorlunda.
Som att jag inte visste vilken vecka jag var i så åkte jag in till gynakuten för att se hur graviditeten fortgick men redan då så kände jag på mig att något var fel när hon inte kunde se några tecken på graviditet alls förutom en förtjockad slemhinna men ja jag blev förkrossad men hon sa det är för tidigt att se och jag fick en återbesöks tid några veckor senare.
När jag kom dit för återbesöket så såg dem en fosterstruktur men den var alldeles för liten för att vara i den veckan jag skulle varit enligt BIM ( sista mensen första dag). Men dem ville ändå att jag skulle hålla hoppet uppe men jag var väll osäker.
Sedan började jag blöda någon vecka senare och när jag väll kommit till vecka 9 så var missfallet ett faktum fostret hade dött i magen och några dagar senare så kom allt ut av sig själv. Det var hemskt, jag satt i min sons rum och grät med mamma i telefonen men det var ju bara att ta nya tag.
Jag fick en mens mellan och vi blev gravida igen i Juni men det slutade snabbt åt helvete, testerna blev aldrig starkare och jag började direkt misstänka något fel. Jag var hos olika gynläkare för att göra HCG prov (HCG är det hormonet kroppen får under en graviditet och som man kan mäta genom blodprov).
Tillslut hemma hos min mamma så började jag blöda och där var mitt andra missfall konstaterat och dokumenterat hos olika gynläkare. Jag var i vecka 5 bara men det var jobbigt ändå men som att vi skulle åka till Turkiet i Juli så kände jag väll att jag kunde se något ljus i tunneln men redan nu så hade jag börjat frågesätta varför jag får missfall? Jag är 21 år gammal och frisk och kry och har samma partner som med Oliwer och det "borde" ju gå bra. Men läkarna ville referera det som "otur" och att det är något fel på fostrena och det är kroppen sätt att sålla dem bra fostren som blir livsdugliga emot dem som inte har någon chans.
Det som också var konstigt var att jag alltid blev sjuk vid mina graviditeter dem två senaste gångerna, så sjuk att jag behövt söka läkarvård för magproblem.
Men vi ville inte ge upp för jag vill inget annat en att hålla om mitt nyfödda barn i mina armar igen, uppleva det jag fick chansen att uppleva med Oliwer. Men det skulle visa sig att det inte var så lätt...
Precis innan resan till Turkiet så hade jag fått min första mens efter missfallet och vi skulle ju åka till Turkiet allihopa och det skulle bli så mysigt, utan ägglossningstest eller något men ja såklart hade jag väll koll på ungefär när jag kunde ha det men ja inte mer en så.
Vi hade sex under resan i Turkiet och när vi kom hem så visste jag att jag hade BIM den 9 augusti men redan den 1-2 augusti så fick jag en liten nidblödning på toaletten och en graviditet var på kartan igen och ja vi plussade där redan någon dag innan den 9 augusti och jag var överlycklig men rädd, efter två missfall så är det inte så lätt att slappna av. Efter några vecka av vad för mig till synes normala graviditet så bokade jag efter mycket samlad mod en tid för ultraljud och inskrivning på Mama Mia. Nu hade jag två datum att se framemot och nu var det bara nedräkning.
Äntligen kom mina kära datum den 13 och 14 september, mysigt. Allt gick ju bra och jag hade alla symtom som man kunde ha, så jag tänkte denna gång måste det ju gå vägen. Inskrivningen kom och dagen efter skulle vi göra ultraljud, jag var i vecka 9+2. Jag la mig på bristen och barnmorskan säger direkt "är du säker på att du räknat rätt på veckorna"......... och då fattade jag direkt och jag brast. Jag grät och grät och mitt tredje missfall var ett faktum. Det var inte sant, helt overkligt.
Jag fick inse att jag faktiskt låg där på britsen och det var mig allt detta hände för, inte någon annan eller på TV utan jag var hade blivit den ovanliga 21 åriga tjejen med upprepade missfall. Vad skulle hända nu då?
Nu till nutid
Jo utredning ska det ju bli, men hur och när och var? Jag ville ju helst bara göra utredningen redan igår men så funkar det ju inte, nej jag ska bli placerad i kö efter remissen kommit in.
Så nu väntar jag på kallelse från SÖS för att få komma på utredning och det är den resan ni ska få följa med mig på. Min resa till syskon, alla läkarbesök och förklaringar och jag kommer även dela med mig om mina och andrar erfarenheter ang. missfall. Information som kan vara både nyttig och bra att höra, information som alla inte ger.
Så detta var första inlägget på en ny start. Så följ med på resan genom detta helvete till förhoppningsvis en ljuv liten bebis.
Välkomna
Här är jag
