Livets små under

Hej och välkomna!

Jag heter Love Nordgren och är 21 år gammal, bor och lever med min familj i Stockholm.
Utåt är vi ganska normala, unga föräldrar till vår lilla busiga 2 åriga son Oliwer.
Vi fick Oliwer oplanerat tillsammans när jag var 19 år och allt gick bra i hela graviditeten. Att bli gravida för oss blev ju ganska enkelt och graviditeten gick som på smort, jag blödde lite mycket vid förlossningen annars så var allt bra. Vi blev överlyckliga över honom, vårt under.

Men...sen kom vi fram till 2011 och vi blev oplanerat gravida igen, där stod jag med ett plus på stickan i mars och var jätte glad men chockad och vi skulle bli föräldrar igen i November 2011 spännande.
Jag är inte naiv så jag visste om riskerna och att missfall kan ske men inte trodde jag att det skulle drabba mig, det gick ju bra med Oliwer eller hur? Men den här gången skulle det bli annorlunda.
Som att jag inte visste vilken vecka jag var i så åkte jag in till gynakuten för att se hur graviditeten fortgick men redan då så kände jag på mig att något var fel när hon inte kunde se några tecken på graviditet alls förutom en förtjockad slemhinna men ja jag blev förkrossad men hon sa det är för tidigt att se och jag fick en återbesöks tid några veckor senare.
När jag kom dit för återbesöket så såg dem en fosterstruktur men den var alldeles för liten för att vara i den veckan jag skulle varit enligt BIM ( sista mensen första dag). Men dem ville ändå att jag skulle hålla hoppet uppe men jag var väll osäker.
Sedan började jag blöda någon vecka senare och när jag väll kommit till vecka 9 så var missfallet ett faktum fostret hade dött i magen och några dagar senare så kom allt ut av sig själv. Det var hemskt, jag satt i min sons rum och grät med mamma i telefonen men det var ju bara att ta nya tag.


Jag fick en mens mellan och vi blev gravida igen i Juni men det slutade snabbt åt helvete, testerna blev aldrig starkare och jag började direkt misstänka något fel. Jag var hos olika gynläkare för att göra HCG prov (HCG är det hormonet kroppen får under en graviditet och som man kan mäta genom blodprov).
Tillslut hemma hos min mamma så började jag blöda och där var mitt andra missfall konstaterat och dokumenterat hos olika gynläkare. Jag var i vecka 5 bara men det var jobbigt ändå men som att vi skulle åka till Turkiet i Juli så kände jag väll att jag kunde se något ljus i tunneln men redan nu så hade jag börjat frågesätta varför jag får missfall? Jag är 21 år gammal och frisk och kry och har samma partner som med Oliwer och det "borde" ju gå bra. Men läkarna ville referera det som "otur" och att det är något fel på fostrena och det är kroppen sätt att sålla dem bra fostren som blir livsdugliga emot dem som inte har någon chans.
Det som också var konstigt var att jag alltid blev sjuk vid mina graviditeter dem två senaste gångerna, så sjuk att jag behövt söka läkarvård för magproblem.


Men vi ville inte ge upp för jag vill inget annat en att hålla om mitt nyfödda barn i mina armar igen, uppleva det jag fick chansen att uppleva med Oliwer. Men det skulle visa sig att det inte var så lätt...

Precis innan resan till Turkiet så hade jag fått min första mens efter missfallet och vi skulle ju åka till Turkiet allihopa och det skulle bli så mysigt, utan ägglossningstest eller något men ja såklart hade jag väll koll på ungefär när jag kunde ha det men ja inte mer en så.
Vi hade sex under resan i Turkiet och när vi kom hem så visste jag att jag hade BIM den 9 augusti men redan den 1-2 augusti så fick jag en liten nidblödning på toaletten och en graviditet var på kartan igen och ja vi plussade där redan någon dag innan den 9 augusti och jag var överlycklig men rädd, efter två missfall så är det inte så lätt att slappna av. Efter några vecka av vad för mig till synes normala graviditet så bokade jag efter mycket samlad mod en tid för ultraljud och inskrivning på Mama Mia. Nu hade jag två datum att se framemot och nu var det bara nedräkning.
Äntligen kom mina kära datum den 13 och 14 september, mysigt. Allt gick ju bra och jag hade alla symtom som man kunde ha, så jag tänkte denna gång måste det ju gå vägen. Inskrivningen kom och dagen efter skulle vi göra ultraljud, jag var i vecka 9+2. Jag la mig på bristen och barnmorskan säger direkt "är du säker på att du räknat rätt på veckorna"......... och då fattade jag direkt och jag brast. Jag grät och grät och mitt tredje missfall var ett faktum. Det var inte sant, helt overkligt.

Jag fick inse att jag faktiskt låg där på britsen och det var mig allt detta hände för, inte någon annan eller på TV utan jag var hade blivit den ovanliga 21 åriga tjejen med upprepade missfall. Vad skulle hända nu då?

Nu till nutid

Jo utredning ska det ju bli, men hur och när och var? Jag ville ju helst bara göra utredningen redan igår men så funkar det ju inte, nej jag ska bli placerad i kö efter remissen kommit in.
Så nu väntar jag på kallelse från SÖS för att få komma på utredning och det är den resan ni ska få följa med mig på. Min resa till syskon, alla läkarbesök och förklaringar och jag kommer även dela med mig om mina och andrar erfarenheter ang. missfall. Information som kan vara både nyttig och bra att höra, information som alla inte ger.

Så detta var första inlägget på en ny start. Så följ med på resan genom detta helvete till förhoppningsvis en ljuv liten bebis.

Välkomna


Här är jag