Åh jag vet inte ens hur jag ska förklara för er
i kategorin Egna tankar » 3 kommentarer
Hur ska jag kunna förklara hur tacksam jag är jämtemot er, det är svårt när man sitter vid en dator och ska skriva ner vad man känner utan att det ska låta "falskt" eller "överdrivet" .
Det är mycket lättare att förklara i verkligheten men jag försöker.
Jag har fått så många fina kommentarer och meddelanden från folk som visar att dem verkligen bryr sig för det känns rakt in i hjärtat att det ni säger inte är bara för "att" utan för att ni faktiskt har funnits där även om jag inte sett er på riktigt.
Jag hoppas som ni att jag någon gång kommer få uppleva det mirakel som att bli gravid är och att få föda fram Oliwers syskon någongång om det nu blir om 1 år eller 5 år så hoppas jag innerligt att det händer och kommer hända, jag vill bara få mina svar på varför det har blivit som det blivit? jag vill bara veta om det är möjligt för mig att någonsin behålla en hel graviditet igen för hur många gånger orkar man som människa bli nedbryten av en sådan förlust om och om igen? Hur många gånger orkar jag det ?
Det vet inte jag just nu men det jag vet är att jag kommer inte ge upp i första taget, jag kommer kämpa och det kommer säkert göra ont i många stunder. Ovissheten är värst och så är det bara.
För andra som blir gravida så är det liksom något underbart och det är någon som får en att tänka på framtiden och det barnet man väntar, och för en vanlig "gravid" så kommer graviditen med något lyckosamt och såklart lite oro. För alla är ju medvetna om missfall men jag kan tala för mig själv så känner jag direkt att den dagen, om den dagen nu någonsin kommer igen så kommer mitt liv bli fullt av oro och lite lycka fram tills jag kan känna och se att det finns något friskt i mig. Jag är rädd för den dagen, jag är rädd för den dagen när jag lämnar över allt hopp till detta lilla mirakel för det finns inget jag kan göra när bebisen är så liten utan det är bara att vänta och se, vänta och se om det blir ett missfall till för det är så ens hjärna blir inställd, efter tre eller fler missfall.
Ialla fall för mig.
Men jag ska inte låta hoppet rinna ur mig ännu för jag är fortfarande en ung tjej som förhoppningvis har några bra ägg kvar där inne som förhoppningsvis tar sin chans inom mig och försöker gro till det vackraste som finns på jorden, ett barn.
Man kan inte förlora om man inte provar, och hoppet är det sista som lämnar en.
Nu börjar MIN dröm om ett efterlängtat litet barn...
glömde skriv att när jg även vart gravid med Vanessa, fick jag en jättejätte stor blödning, trodde det var missfall eftersom det kom liiiter blod från ingenstans.. men allt såg bra ut ändå. Hoppas det blir ett litet syskon snrt som vill stanna kvar <3
Förstår smärtan, har varit med om missfall och det är hemskt. men jag tror man blir starkare på ett sätt också, för man härdas. Jag tror säkert att den dagen du längtar efter kommer komma i framtiden :)
Jag vill börja med att gratulera till eran underbara son. Sen vill jag verkligen beklaga era missfall. 4 mf inom loppet av 1år tar hårt både kroppsligt som själsligt. Nu vet jag inte om ni har gjort en missfallsutredning och om den visade nåt. Våran utredning visade att jag låg lite fel i ämnensomsättningen, så jag fick då börja äta Levaxin som jag äter än idag och kommer mest troligt att få äta i resten av livet.
Sen när vi bestämde oss för att göra vårat sista ivf försök så fick jag efter lite tjat utskrivet prednisolon som jag åt från ägglossningen fram till ungefär vecka 12 då jag sakta började minska ner det.
Jag tror att det var tack vare det här preparaten som vi har vårat mirakel här.
Tyvärr har jag hört att läkaren är ganska ovilliga att skriva ut det här då de inte finns så många studier om det. Men om du har en bra läkare så kanske du kan få det. Jag åt inte en hög dos utan bara 2,5mg.
Nu vet jag inte vad läkarna har sagt till er, men det jag har hört tidigare är att man ska låta kroppen vila 2-3månader efter ett mf innan man försöker igen.
Hoppas att ni lyckas med ett syskon snart!
Kram sara
